klämdag

Klämdag. Det ringer knappt alls.
Jag spelar spel på Ica.se och fick just en flashback från förra året när jag först pratade med min nemesis(motsats i nästan allt) P och sedan förra sommarens crush. Tydligen låter jag som syrran på rösten, så jag säger mitt namn när jag ser att det ringer internt eller nån av försäljarna ringer på mobilnummer som man snabbt lär sig att känna igen.

Ett annat nummer jag lärt mig är min chefs, men det är mest för att jag inte ska klanta till mig när jag svarar. Hon är inte att leka med. Jag är lite skraj för henne faktiskt.
Hon är "spänna ögonen i en"-läskig. Lite som en evil skolfröken. Märkligt att sånt ska sitta kvar i en så lång tid efter att skolan slutat: Att man låter det funka.

Jag vill ha ett kreativt jobb där min chef är rolig och trevlig och en som säger"Nu är vi alla rätt blockerade vad gäller idéer så vi tar en kvarts promenad, okej?"
Sådär att man känner att man kan jobba över lite för att man trivs så bra på sitt jobb.
Själv skulle jag vara en utmärkt chef.

Läste i min blogg från november nån gång att jag pratat med mamma om arbete- jag hade sagt att jag vill testa nått nytt nu Är lite trött på att sitta i växel men jag vet inte vad jag vill göra istället, det är ju sånt här jag får eftersom jag har erfarenheten. Och det är ju ingen större skillnad mellan olika växlar, bara olika No-no´s* och människor.
Själv trivs jag bättre om det inte springer en massa människor där man sitter. På platsen jag fick ångest av när jag var på upplärning sprang det människor bakom ryggen på en hela tiden, man hade liksom aldrig nån plats för paus eller att sluta le stelt mot besökarna.
Men de har inte ringt om att jag ska jobba där igen och det känns jäkligt skönt. Vill inte jobba för det företaget. Magen kändes inte bra av dem. Mamma säger att man måste ta det som man får, och ja, det förstår ju jag med, men jag måste ju lyssna på vad kroppen säger. Och får man ångest efter en halv arbetsdag på ett ställe så är det helt enkelt inte rätt ställe att arbeta på.

I samma veva läser jag att man ska syssla med det som människor säger till en hela tiden. Som om nån säger att man är skitbra på att planera trädgårdar kanske man helt enkelt ska skola om sig till trädgårdsarkitekt. Vem vill inte jobba med det som de älskar att göra?
Till mig säger folk:"Du borde skriva[en bok]."
Jamen, jag gör!

Ibland tänker jag att det vore rätt skönt att skriva efter givna regler. Inte som journalist eller nått sånt, mer extraknäcka som baksidesförfattare till romaner eller filmomslag.
Vilket kanske vore bra för jag skulle ju inte vara den som avslöjar hur filmen slutar, vilket många filmomslag gör nu idag. Men det kanske finns vissa regler för det med. Men va fan, man skriver väl inte "när sedan huvudpersonen avlider tar filmen en helt annan vändning" som jag läst på nån film en gång. Det är ju som att skita sig själv i ansiktet som filmdistributör.





*No no som i vad som är lovligt att göra. Som att aldrig ge ut VDns nummer eller koppla till en dels mobil o s v.