sätet

Vi sitter på samma platser på bussen på morgonen. Jag väljer sätet närmast böjen, och beroende på om det är sol eller mulet sitter jag på de två sätena längst bak. Tjejen framför mig stiger alltid av vid prästgården, strax innan jag, och under bussfärden just idag sneglar jag över sätet på hennes hår för att konstatera om hon har färgat det eller inte. Hon har blekt slingor. Varannan morgon har hon med sig lösviktste, det luktar starkt av svartvinbärste när jag sätter mig där bakom henne, och det är i den konstgjorda men ändå välbekanta doften jag sitter medan jag sneglar över gången till mannen som sitter på den andra platsen som jag räknar som min - I alla fall när det är sol ute.
Han håller till en början krampaktigt om sin biljett och sitter rakt i sätet, som om han är orolig för något, men snart lutar han sig tillbaka med en ljudlig utandning genom näsan, och stoppar biljetten i handen som han lägger ner på benet. När han somnar halkar glasögonen ner på näsan och han hasar fram i en lite framåtlutad ställning. Jag tänker att han kommer slå sig om bussen skulle tvärnita. Jag håller en skyddande hand över min väska på sätet intill, ser ibland upp på trädtopparna och lyssnar på floppflopp-ljudet från motorn och funderar länge på vart jag har hört det förr innan jag kommer på att det låter som racer-flygmojängerna som Anakin tävlar med i en av de nyare starwarsfilmerna