Polenta is the new shit

Att jag säger till D att jag inte kan laga mat är en sanning med modifikation. Jag är för rastlös och ointresserad för att laga mat. Jag saknar passionen för det utan nöjer mig med om det smakar okej och blir lycklig om jag gör något som smakar helt underbart. Men jag lagar ju givetvis mat. Till mig själv enbart. Man blir lätt skadad efter flera års ensamboende har jag märkt.

Nu när jag traskar in på Klippet, min frekvent nämnda affär på stortorget, ikväll så ser jag att de renoverar/flyttar om/inventerar på samma gång och har fått in en massa nya varor som de inte haft tidigare. De har varit en ganska trist affär som bara har det nödvändigaste men nu tror jag till och med att D skulle tycka det var lite kul att gå in där. Det gjorde mig inget att behöva akta mig för hyllkanter för att inte riva sönder jackan eller att det står saker överallt som inte hör hemma nånvart, som blöjor vid sylten eller kryddor vid kyldisken:
Jag handlade två fulla påsar nu och ska handla ungefär lika mycket imorrn, för jag handlade ju inget innan jag skulle till Malmö så allt är slut, min kyl innehöll smör och gammal sunkig sprit tills för en stund sen.
I morgon ska jag testa nått av det där jag sneglade på idag. Plus det som behövs till ostkakan som jag ska testa att göra. Jag har ju varit ute på äventyr, och med mig hem har jag smaken av polenta(-kaka?) och paketet har ostkakerecept med. Sedan glutenallergins intåg har jag varit sugen på ostkaka men inte fått nån. Jag ser det som ett återtåg av livnäring, en återfunnen skatt.
Men bara om den smakar okej.