står på vänt

Mamma har städat min lägenhet. Hon gör sånt. Det är nått användbart fel hon har i skallen, nått maniskt städbehov. Så nu när hon fick nyckeln hit för att vattna så passade hon väl på att "Oj, det är lite dammigt, jag städar väl då" och "Oj, här kan man torka lite yta, låtom oss göra detta!"

Det luktar städat här, och lite övergivet. Jag är nästan rädd att packa upp väskan, sprida smutskläder på toagolvet och smutsa ner köksbänken.
Det är som jag skrev: Det är som om lägenheten stått på vänt här, och med återhållen andedräkt inväntat min hemkomst. Det drar kallt om golvet men elementen är varma.
Det är nästan, och jag ler när jag skriver det, som om jag är den som står för värmen här hemma. För att livet är värmen. Men jag skulle vara mer liv om D var här, jag saknar honom, och väntar mig nästan att han ska ringa på porten snart och vilja bli insläppt; Så närvarande är han hos mig, i tanke och hjärta.