...jag lider av en hemlig värk, och finner inget bot

Fjärde dagen med magkatarr, ain´t life grand, och jag vågar inte äta nu heller men börjar försiktigt med lite kokt potatis. Jag är rätt trött i dagarna, förståeligt med tanke på magen och allergin, men solen gör att jag vill vara närvarande på något sätt. Närvarande, men inte deltagande. Jag läser Carina Rydbergs Djävulsformeln igen och kom på att jag kanske redan har den hemma i hyllan fast jag glömt bort det. Hela tiden när jag är ute och fixar saker på stan har jag rader i huvudet som jag vill skriva ner. Betraktelser om vardagen som jag givetvis glömmer så snart jag kommer hem igen. Jag bär solglasögonen i pannan även när jag bländas, för någon del av mig kräver att jag ser allt så tydligt som möjligt utan att gömma mig. Jag är rastlös som vanligt men lyckas trots dagens skygghet prata med en kvinna på apoteket om mina recept och det är en lätthet i mina steg på vägen hem som jag inte känt på minst en vecka. Jag föreställer mig att han ska komma emot mig där jag väntar i kassan på Klippet, komma bortifrån ingången vid torget och slå ut med armarna som om han varit borta och gjort något annat medan jag handlade. Han skulle ha sin gula t-shirt på sig, den med gröna trycket, och brillorna i pannan, och genast när han kom fram till mig skulle han lägga en hand på min arm och stryka över huden upp mot halsen. Det var solsken i den tanken, men här hemma är det skugga. Jag öppnar ett fönster på vid gavel för att det ska kännas som om jag lever igen. Jag kanske borde gråta lite, men jag tror faktiskt inte jag orkar bekymra mig om det mer