fall

"Släpp inte taget!" sa jag och trampade så snabbt jag bara kunde. Om jag vinglade till skulle jag ramla, det visste jag. Och pappa sprang bakom mig och försäkrade att han inte skulle släppa taget om pakethållaren, nejnej, men när jag tittade bakåt för att försäkra mig om att han fortfarande var där hade han släppt taget för länge sedan och jag hade cyklat själv i flera meter och inte vetat det.
Genast ramlade jag. Jag grät högt för att få uppmärksamhet igen. "Du lovade ju att inte släppa taget!". Pappa tröstade med ett "Men du cyklade ju så bra på egen hand!" men jag var envis, stödhjulen fick sitta kvar lite till. Jag behövde dem där, kanske för att kunna bevisa för mig själv att jag klarade mig utan dem. Mycket senare i livet hade jag glömt att jag inte ville cykla på egen hand. Jag hade glömt att man egentligen cyklar genom att hela tiden vara på väg att falla men bara parerar fallet med styret. Stödhjulen är för länge sedan borta, trygghetskänslan likaså. Tanken att jag hela tiden var på väg att falla i livet men ändå höll mig uppe kändes ljusare än jag först hade trott.


bilden är givetvis tagen av den eminente D.