de i bakgrunden
Ibland får jag en sådan lust att skriva om de små människorna i bakgrunden.
De som kanske inte gjorde nån skillnad egentligen men som fanns där. Som apotekarbiträdet som inte upptäckte några avgörande mediciner eller reste jorden runt utan var helt nöjd med att bo med sin fru i ett hus på en bakgård i nån av de mindre städerna. Han som lämnade en anonym gravsten på en kyrkogård som man några hundra år senare grävde upp och byggde parkeringshus över. Eller hon som aldrig flyttade hemifrån och bodde i vindsvåningen med sina föräldrar, hon som efter de hade dött alltid satt i trappen och käkade för att kunna lyssna på de andra i huset när de levde sina liv bara för att hon var så fruktansvärt ensam.
Eller den där evigt tyste butlern som aldrig svek sitt kall, eller den kvinnliga statisten i Nationens födelse som ingen lade märke till och som alltid käkade bara ett äpple till lunch och alltid var hungrig.
När jag tänker på de människorna tänker jag att även om de kanske inte övertalade Hitler att skjuta skallen av sig eller uppfann hjulet så hakar alla människors liv in i varandras, så även om apotekaren bara hjälpte en tant över gatan en gång så ledde den händelsen till ännu en händelse, som i sin tur ledde till en händelse, som ledde till att Titanics livbåtar blev fastmålade och alldeles för många människor dog, och det i sin tur ledde till att tusentals människor senare fick jobb inom filmen när de skulle dramatisera händelsen.
Och en av de människorna är en av de där människorna i bakgrunden som aldrig egentligen syns eller kanske gör någon skillnad men....
De som kanske inte gjorde nån skillnad egentligen men som fanns där. Som apotekarbiträdet som inte upptäckte några avgörande mediciner eller reste jorden runt utan var helt nöjd med att bo med sin fru i ett hus på en bakgård i nån av de mindre städerna. Han som lämnade en anonym gravsten på en kyrkogård som man några hundra år senare grävde upp och byggde parkeringshus över. Eller hon som aldrig flyttade hemifrån och bodde i vindsvåningen med sina föräldrar, hon som efter de hade dött alltid satt i trappen och käkade för att kunna lyssna på de andra i huset när de levde sina liv bara för att hon var så fruktansvärt ensam.
Eller den där evigt tyste butlern som aldrig svek sitt kall, eller den kvinnliga statisten i Nationens födelse som ingen lade märke till och som alltid käkade bara ett äpple till lunch och alltid var hungrig.
När jag tänker på de människorna tänker jag att även om de kanske inte övertalade Hitler att skjuta skallen av sig eller uppfann hjulet så hakar alla människors liv in i varandras, så även om apotekaren bara hjälpte en tant över gatan en gång så ledde den händelsen till ännu en händelse, som i sin tur ledde till en händelse, som ledde till att Titanics livbåtar blev fastmålade och alldeles för många människor dog, och det i sin tur ledde till att tusentals människor senare fick jobb inom filmen när de skulle dramatisera händelsen.
Och en av de människorna är en av de där människorna i bakgrunden som aldrig egentligen syns eller kanske gör någon skillnad men....
posted by vandrarvild at 29.3.06
2 Comments:
Eller kvinnan som kämpade hela livet för att vara en god människa. Hon deporterades från sin hembygd under kriget då landsgränserna ändrades. Inte en utan två gånger. Träffade sin man under den tiden och gifte sig efter att freden var sluten. Stod ut med mannens något vresiga humör efter att han hade jobbat som minröjare till fots under kriget. Byggde ett eget hus, gav liv till fem barn, jobbade plikttroget på den lilla ortens kommunalhus under mer än femtio år och fick ett nästan dövt öra som tack för den tiden efter gamla mekaniska räkneapparaters slamrande. Bad varje kväll till gud och tände ljus vid jungfru marias ikonbilder enligt vacker rysk-ortodox tradition. Sade aldrig ett ont ord om någon och trodde alltid gott om alla. Lagade gärna mat åt andra och bjöd tills gästerna inte längre orkade gå. Älskad högt av både barn och barnbarn. Kvinnan åkte in på sjukhus idag för stroke och det är klart att hennes dagar är förbi nu. Så sent som i somras besökte jag den vackra gläntan i skogen där både hennes mor och hennes mormor är begravda. Hennes önskning är att få sin sista vila där.
Hon fick aldrig någonting annat än en statistroll i livets stora spel, men för den närmaste familjen var hon alltid så varmt älskad.
Ett liv är snart förbi och endast minnen och fotografier återstår. Kanske inte så endast ändå, det är många lyckliga minnen. Och jag vet att hon kommer att få det bra i sin himmel, var det än är. En av hennes döttrar blev så småningom min mor.
T
Det låter fint. Strongt juh. Skriv om henne, så glöms hon inte bort!
Skicka en kommentar
<< Home