Hur man blir deprimerad på morgonen genom att grubbla över korkade X

I en bok har jag skrivit ett citat
"Kärleken är evig. Bara föremålen växlar"

men när jag står i köket i morgonrock och gör frukost så tänker jag istället
"Kärleken har aldrig lämnat mig. Bara föremålen för den"
och även om det får mig att le en smula såhär i min annars totala (jobb-)omotivation
så känns det hela rätt trist.

En del förhållanden har varit att skicka kärlek ut i evigheten
och eftersom den aldrig träffade den som det var menat till
så tror jag att den kärleken är där ute fortfarande, den färdas förbi stjärnor och planeter i all tysthet.

Det känns bara så light-tragiskt att ens föremål för kärleken genom tiderna aldrig riktigt gjorde plats för en i sitt liv eller i sina planer när man själv ville ta del av deras, beredd att kasta sig in i det; Man stod på startlinjen och kom aldrig iväg och jag känner ibland att några av dåtids-Lenorna fortfarande väntar, ett spöke kvar bland ruiner.