spöknatt

...en plötslig kyla och jag drar täcken närmare mig. Hjärtat rusar plötsligt på som i galopp och jag håller andan och är klarvaken igen.

Jag vågar inte titta, men det känns som om det står någon intill min säng,
där ute i hallen,
och det känns som om hon fortfarande är kvar där ute.
Jag tänder alla lampor och hoppas innerligt att planerna inte ändras
så att jag måste sova ensam inatt igen. Sedan minns jag fullmånens påverkan på sömnen,
men inte mina drömmar.
Hon i hallen är allvarligt sammanbiten
och hjärtat rusar vidare under hela dagen.


Vid fyratiden vaknar min dag till liv, frukosten och teveserierna är avklarade. Jag har spritt ut böcker och blocket med romananteckningarna på golvet men minns inte när jag var ute i dagsljuset sist.

Kanske var det igår.