Solo

Mitt i allt slår det mig: Jag brukar i vanliga fall vara den som alltid har någon kille på gång, om det bara är flört eller sex eller nått mer, det är alltid någon som figuerar i utkanten på något sätt. Emellanåt är det så pass att bästis-Jesper inte hänger med på vilka jag snackar om.

Och så slog det mig igår: Jag har inte nån på gång. Inte en enda kille. Inte nån som jag ens tänker "Hångelvänlig!" om när jag stannar och pratar med dem på stan. Inte ens nån att ta en fika med eller kolla på film med eller nån jag diskuterar intressanta saker med på nätet. Jag är totalt solo, och det slog mig när jag insåg detta, att jag tycker det är så in i helvetes skönt. Jag är för mig själv, jag går för mig själv, jag äter för mig själv, jag tänker för mig själv, jag har vänner, familj och mig själv. Jag saknar egentligen ingen alls. Att vilja ha någon hos sig ibland är mest närhetstörst, men ingen saknad. Att vilja sova med någon ibland är saknad efter en någon, men jag vill inte ha en 'någon', jag vill ha honom. Så jag väntar och sållar bort de andra. För att det, för mig själv, i mitt eget sällskap, räcker det med bara ett Jag.