socialt störd

Jag är lite socialt störd nu i dagarna, och om det ringde på dörren nu skulle jag inte öppna, och om något nummer ringer som jag inte känner igen så skulle jag inte svara. Jag vill inte bli sedd utifrån men tänker att även om nån ser om jag är hemma och jag inte öppnar så är det väl ändå mitt problem. Jag märker hur jag hela tiden hittar på ursäkter att ta till ifall nån skulle påpeka något(det känns som 'attackera') och jag märker hur plågsamt det är för mig att vara såhär rastlös och nere och sysslolös. Jag mår inte bra av det, men vet inte vad jag ska göra.

Imorse vaknade jag och var minst sagt dämpad. Inte deppig, jag hade bara ingen anledning att kliva ur sängen.
Det är när det börjar bli eftermiddag som jag mår bättre, kanske för att mitt förnuft ständigt strider med det dåliga samvetet och runt halv fem kan jag(samvetet) säga till mig själv(förnuftet):
"Jaja, men nu är det ändå försent att ringa på ett jobb/arb.förm/läkaren och det är mörkt så jag kan inte ta en ensampromenad fast jag verkligen vill
[för blir jag våldtagen är det förmodligen mitt eget fel, tycker många, eftersom jag gjorde något ensam TROTS att jag är tjej. Kan jag inte få "Kicka kuken av killar"-lektioner och kraft nog att klara mig ensam utomhus snart?]
Det är dumt att vara dum, så jag stannar hemma och blir vansinnig av rastlöshet istället. Eller bristande koncentrationsförmåga.

Helena ringde förrut, vi hann prata lite innan telefonen började bröla irriterande högt i örat på oss och vi la på mitt i harry potter-diskussionen. När hon är med Fredrik tar hon efter hans dialekt, det är lite roligt eftersom det är en så markant skillnad på uttal och hennes röst har en annan ton när han är i närheten. Jag tänkte på det där att man är en person med sina vänner och en annan med sin kille; förhållanden är schizofrena på det sättet.
Hennes mamma har hjärtproblem och hennes gravida kompis ligger på sjukhus. Allt händer på en gång, det brukar vara så. I mitt liv är 'alla' nykära. I hennes är 'alla' sjuka. Det där om att tiden är en cirkel och inte en rak linje funkar mer och mer för mig. Allt går i cykler.

Emelie och jag funderar på att gå på bio, men på sandrews funkar inte hemsidan, man kommer till själva företaget, inte biografen med vilka filmer som går. Jag funderar på om jag ska gå dit och kolla vad som går, jag måste ändå ut och handla lite grönsaker(avocado vore fint). På Sf vill jag inte se så många filmer. Besatt kanske, och 40 year old virgin men det passar illa med att jag börjar komma i en Narina-stämning; jag vill inte se skräck eller komedier, jag vill försvinna in i en annan värld.
Det lutar lite åt att kolla på LOTR ikväll alltså...

Någonstans läste jag att det är det mest ensamma jobbet; att vara författare. Nu förstår jag vad det betyder. Det är det här att inte kunna släppa in någon i sitt huvud för att de skulle störa koncentrationen av bilderna man har. Andra människor skulle spä ut min bild; så jag kan inte släppa in någon. Jag antar att det är bundet till min känsla av att inte orka vara social nu, att inte orka förklara varför jag agerar som jag gör. Samtidigt har det ingenting att göra med att jag faktiskt kan vara glad på samma gång. Sorgen har inte med glädjen att göra. Glädjen finns på grund av andra människor, därför är det vad de ser. Sorgen är ensamstående och som hukande sten.

"Men vart är du, Sorg, som man kunde kasta sig i havet efter..."