Pappsen

Min pappa undrade vad jag har för blogg men när jag inte ville säga det sa han att han ska leta reda på den.
Jag varnade honom om att jag mest skriver om sånt han inte vill veta om mig. Som sex och underliga betraktelser.
Vi får väl se om han hittar på mig. Jag önskade honom i alla fall lycka till, men lyckades inte tigga till mig hans chokladboll (som han nu efter att han träffat Kapten P inte längre kallar för chokladboll eller ens negerboll...*suck*)

Pappa är lätt grinig. Han är rastlös, arbetslös i någon månad innan han blir pensionerad och till råga på allt har han slutat röka. Efter 50 år av cigg i handen.
Han är som en gnällig unge emellanåt och man måste käfta emot för att få honom att flina och inse hur han låter, verbalt peta honom med ett finger i sidan och säga Kom igen nu då!
Mamma säger 'Sån där har han varit ett tag nu, det är fel på allt!' men jag vet att han är rastlös, han vill hitta på saker och inte sitta hemma och glo. Han är ingen pysslare, mer en matematiker-typ.
Jag borde få honom att börja läsa lite. Nått smart. Något som är en utmaning.

Men sen rycker han upp sig massor när vi sitter och käkar macka i solen och berättar att när han sitter på vakt under jaktsäsongerna och är tvärtyst där i skogen så kommer det ju ibland rådjur fram mellan träden och de märker honom inte men han brukar släppa en brakfjärt bara för att se hur de stannar till och undrar vad det är för ljud.
Det, mina damer och herrar, är min pappa. Är det inte ett under att jag ändå växte upp till en relativt normal människa? Jag skrattar alltid som fan när han berättar sådana saker, och mamma säger på sitt vanliga sätt 'Ja, den där, han är tokig han' och hon ler alltid och jag tänker att de varit gifta i över 40 år; hur hade mitt liv varit om jag träffat någon när jag var 15, som mamma var, och gift mig när jag var knappt 20?


Väl hemma igen har jag barr på byxorna och hundhår överallt, Pegs(Peggy) lutade sig tungt mot mig, som en normalt gosig hund som kliver upp i famnen på en och kräver kramar och kliande på halsen.Hon kör in nosen under armen och buffar upp min arm för att kliva på mina ben och stå där och bli klappad lite. Jag kommer på mig med att tänka på dem som egna varelser. Inte som hundar. De här hundarna är familjemedlemmar, bara i en annan form än människor. Hundar står mig alltid så nära och det har aldrig varit en konstig sak att sova med dem på golvet om man känner för det. Man måste hålla ihop flocken. Dessutom är vovvar varma och roliga.

nu ska jag laga mat och duscha och sen kanske det kommer besök hit, vi får se.