Armhåla

Efter en och en halv fika med Helena, så har jag fortsatt tänka på det här med armhålor.
Det är något väldigt provocerande med en människa som inte rakar bort sin kroppsbehåring, speciellt om det är en kvinna.
Det är så pass provocerande att människor känner sig tvungna att påpeka det för den som valt att inte raka sig.

Hela tiden.

Helena rakar sig inte under armarna, och hon berättade nu att hon hela tiden får kommentarer för det;
Du har hår under armarna!(som om hon inte vet om det själv) och 'Vill du ha en rakhyvel?
Folk skickar länkar till henne på sajter där hon har bild på sig själv och armhålebehåringen syns, länkar till sajter med olika sätt att ta bort hår på, länkar till Tradera med rakhyvel-auktioner, nedlåtande länkar om kvinnor m m.

Och givetvis har det hela att göra med en norm, normen att vara kvinna. Kvinnligheten förpackas i en färglad liten ask, ett spa-kit med tillhörande krämer och hyvlar och filar.
Presenterar man inte sig själv i den förpackningen är man inte normal. Presenterar man inte sig själv som normal nog att spendera timmar och åter timmar med att skapa sig sin Kvinno-mask för offentligheten med smink och att fixa håret och smörja in varje del av kroppen som bara går att fixa, ja, då är man helt enkelt ett vilddjur.
Att få kvinnor att spendera all denna tid på att vara konstlad tycks vara ett effektivt sätt att hindra dem från att göra andra saker som är viktigare; blanda sig i hur männen skapar världen t ex.

Det finns inte en enda del av kvinnokroppen som duger som den är, som inte går att förändra fixa till eller lägga till eller ta bort något av.
Att vara kvinna är att vara artificiell.
Alla som väljer något annat ställs utanför.

Helena har fått kommentaren: Det är inte normalt att inte raka sig under armarna.
Nej. Uppenbarligen inte.
Men det är naturligt.

Själv är jag inte den som rakar benen. Jag är blond och inte vidare hårig. Det är helt enkelt inte värt besväret.
Sedan jag nämnde det för en nätbekant för flera år sedan har han känt sig tvungen att påpeka det var och varannan månad när jag ids prata med honom.
Han frågar 'Rakar du fortfarande inte benen?' och förvandlar mig genom några få ord genast till ett underligt kvinnodjur som inte håller måttet, som står utanför normen. Något att visa upp på cirkus i kedja, och en piska att hålla mig på avstånd med.
För ve den som tänker själv och inte rättar sig in i leden. Ve den som inte är ett bräkande får utan ett rytande lejon eller en ylande varg som kallar samman flocken.

När den här diskusisonen med H började för några veckor sen flög fan i mig. Obstinat? Nej. Jag valde bara att tänka själv, att se vad jag själv har för åsikter om det hela.
Jag slutade raka mig under armarna med. Nu är jag lätt fascinerad.