Guldgruva

Jag har en gammal svart skrivbok där jag skrivit in dikter jag gillat genom åren. Köpte den på nån skolresa i gymnasiet minns jag och den innehåller delvis en massa patetiska dikter och snuttar i stil med "A heart is not to play with, a heart is not a toy. But if you want to break it, give it to a boy".
Ja, ni märker ju standarden....

Och det roliga är att för mig är den boken en slags samling över mig själv och mina tankar, från att jag var 16-17 tills jag skrev boken full för något år sen har jag skrivit i dikter och citat och de har till viss del inte ändrats så mycket i stil.
Den första dikten är en Maria Wine-dikt "..knappt har jag hunnit bygga ditt namn/med strandens vita småstenar..." och den gäller fortfarande. Men en del saker är så patetiska att jag måste le. Jag har en bit av 'Hopplös Romantiker' i mig, så även när jag var yngre. En del enradingar låter som nått taget ur Mitt Livs Novell. På samma sida står en ekelöf-dikt.
Jag gillar den här skrivboken, den är en förteckning och en guldgruva över dikterna jag gillar mest.



Jag kan ändå inte låta bli att undra.
Är det orden som format mig, dikterna jag ramlat på, eller jag som formar orden när jag läser dem?