Källarspöke

(...och mitt i allt konstaterar jag att jag återigen glömt dricka och äta under dagen. Vad jag gjort istället vet jag inte, timmarna går så snabbt när man gör inget alls.)

Min tvätthög visade sig vara gigantisk. Hela mitt handuksförråd ville renas, jag plockar hoptovade Lena-hårstrån från kläderna där i oväsendet från torktumlare, torkskåp och tvättmaskiner och väntar på att spöket nere i tvättstugan, han som stirrar på en hela tiden när man är där nere, ska visa sig. Jag stänger dörren ut i förrummet, och det känns genast bättre.
Jag måste vara klar där nere innan det blir mörkt. Jag tror jag hinner. När blir det mörkt ungefär? Halv åtta?

Jag väntar mig att jag någon dag ska låsa källardörren och se hans likbleka spökansikte på andra sidan rutan, bara några centimeter från mitt eget, och jag kommer bli så skrämd att jag skriker till, ramlar bakåt, kravlar mig upp för trappen och hela tiden se honom stirrandes på mig.

Jag tittar inte in i mörkret på andra sidan rutan när jag låser efter mig. Inte ens när det är sol ute, som idag. Vissa saker trivs bäst i mörker och ovisshet.