Minne

Jag minns inte varför du dog, jag minns bara att du gjorde det av egen hand.
Jag minns kistan och hur alla grät.

Vi pratar om dig ibland, nämner ditt namn. Mamma säger alltid att du var så snäll och rar som barn 'Han var ju mycket hemma hos oss när han var liten' och jag minns inte ens hur du såg ut men på begravningsfikat bjöd de på wienerbröd och jag längtade hem igen och ut ur de svarta kläderna.
Det var mulet ute. Nån av farbröderna sa att det var passande.

Din mamma hade krympt ihop lite till, huden i ansiktet satt som om den var en duk spänd över kindbenen och pannan, blekt gulvit pergament. Jag tänkte att om hon hade gjort en plötslig grimas hade hon spruckit, huden hade gått sönder

men hon var trasig långt innan det, ungefär från den stund som hon hittade dig död.