Okomplicerat

När jag sitter och undrar vad jag ska blogga om är det väl egentligen själva känslan av ord och flöde man är ute efter, än ett slags budskap eller poäng med det hela?
Jag tror det.
Man vill skriva för att man vill skriva.
Annars skriver man ju om det man har i huvudet; i alla fall jag, oavsett om det är om ost eller ex eller grusiga löv.

Jag funderar på att gå till affären bara för att gå igenom parken i kolmörkret, bara för att luften är klar att andas. Bara för att höra ljudet av mina skor på asfalten och skorna som berör de döende gulnande löven, bara för att känna tyget av tröjan mot armarna och höra hur vinden far mellan träden och får dem viskningsprassla sådär.