Hon som

hon som vrider sig under bojor
hon tystnar i rörelsen från att vara till att bli
hon som stillar sig för att slippa lös och springa vidare, inte för att se vad som väntar

hon som skjuter upp och letar sönder, hon som väntar bort och raderar tanke efter tanke, glömmer undan, gömmer bort
men som vet att det är vid kistan som kedjan slutar, inte vid regnbåge
eller samtal mitt i natten, inte vid sanning -bara gråt men bakom det, bakom all gråhet och de tvivlande andetagen vilar skogen igen, vilar det välbekanta älskliga eviga
hon som sträcker ut handen mot solen har ett budskap
'det är bara under svarta nätter som stjärnorna lyser klart'

hon som stillar varje själ vakade vid min säng inatt