Svårt att bära

Ibland kommer man på konstiga saker om sig själv och andra.
Jag la märke till att han tagit bort mig från dagboksbevakningen redan igår, så jag undrade om det var något jag skrivit.
Jag läste mina senaste dagböcker och jag har inte skrivit något elakt alls. Jag skrev att jag tycker han är smart, att han kanske inte ens själv har koll på hur smart.
Inga konstigheter där.

Men så tänkte jag på en sak, som kanske inte alls har med det att göra, men tanken dök i vilket fall upp:

Tänk om det är svårare för en människa(han, i det här fallet) att bära att någon annan har hopp om dem, att någon annan ser saker i dem själva som de inte själva ser eller känns vid -bra ljusa storslagna saker - än att bära att andra människor inte hyser det minsta hopp om dem.

För en människa med lågt självförtroende och självkänsla är det lättare att bära att nån tycker de är dumma i huvudet än att de ser stora saker i deras framtid.
Det negativa bekräftar deras egen självbild.

Ja, nu skriver jag ju in min egen storslagenhet i det här på något sätt genom att gör en teori runt tanken att jag kanske påverkade honom;
där jag ville visa vad jag ser hos honom, så ser han krav och tomhet inför sin egen framtid och tyngden att ha någon som hoppas på att han ska hitta den där inre styrkan snart.
För jag vet att den finns där, jag har sett den skymta fram.

Jag vill minnas att jag kände likadant när jag fick min utvärdering på Skrivarlinjen jag gick -96/-97. För stunden uppfylld gick jag från utvärderingen men senare kom ångesten: för höga krav.
'De ser saker i mig som jag inte vet om jag kan bära.'

Samtidigt är det skönt att nån tror på en när man själv inte gör det.
En del av vad läraren sa skrev jag upp och tejpade på datorn. Jag läser det varje dag men det är bara ibland det sjunker in.