Garderob

Jag är en Skelett i Garderoben-människa i den bemärkelse att jag gärna, när jag städar, mosar in allt i ett hörn av garderoben och ignorerar det.
Jag hoppas varje gång att det ska försvinna av sig självt men naturligtvis ramlar det över en igen nästa gång man öppnar dörren.
Det är en ganska tydlig metafor.

Just nu har jag inte så många skelett i garderoben.
Men ett spöke.
Han trivs bäst när dörren är öppen.
Ibland tänder jag lampan till honom där på kvällen.

Mina kompisar drömmer om honom när de sover över här, fast det är inte alltid jag säger vem han är.
Spök-kvinnan i badrummet har Jesper drömt om.
Hon grät.


Har jag berättat hur tråkigt jag tycker det är att städa trots att det skönt när det är klart?