Puls

Plötsligt slår det mig; jag har ett hem här, mina saker runt mig. Jag har en viss ordning som passar mig, som jag anpassat efter mig; mina saker i skåpen, mina kläder på plats, köket funkar som det ska, vatten kommer ur kranen när jag skruvar på den.
Jag tar med mig min väska in i rummet för att kunna hitta något i den i lampans sken och då inser jag:
Det är här jag bor.
Jag lever.
Här.
Det är år 2005, jag fyller 31 om några dagar.
Jag är mitt i Örebro, i Sverige. Det är brittsommar här men hösten kommer smygande.
Jag är totalt pank och maten är nästan slut men det oroar mig inte.
Jag är ganska ensam men just nu oroar det mig inte.

Mitt hjärta klappar.
Sitter jag alldeles stilla känner jag pulsen genom kroppen.

Av någon anledning är det vad som lugnar mig mest av allt.