fyllebloggande

Jag VEEEET, man ska inte blogga när man är onykter men jag kom hem för två timmar sen och det har lixom inte hänt nått i skallen på mig sen dess utan jag är fortfarande full.

Dock är jag inte skitpackad.
Snarare lagom lullig.

Det är Magnus fel. Han sa att han ville på krogen för han och T ska börja sin vita månad inatt och jag sa att visst, jag hänger med, jag ska inte upp imorrn som ni ska, och har ni sprit så ta med det hit.

Vilket de gjorde. Hemmagjord Kir.
Helt okej. Jag drack det och baileys och kände av det på en gång.
Well, jag slutade skämmas för min billiga fylla fär länge sen. Det är ju billigt.

Sen när vi var på puben började T gäspa och ville hem.
Asmesigt, vi var där i ungefär en timme, men vi gick i alla fall hem (magnus och jag mobbade T mest hela vägen, stackarn, och jag petade honom i magen bara för att han sa att han hade ont där. Sadist-Lena.) och jag rastade Ts vovve och gosade kisse och även lite med T och imorrn kommer jag vara allergisk mot kissen och vovven men det gör inget för om en katt spinner så snart man plockar upp henne så är jag charmad och kliar och klappar vidare trots att jag blir allergisk som fan. Men jag stoppar INTE ner näsan i pälsen på dem. SÅ charmad är jag inte. Jag vill andas mer än gosa.

Och när T mitt under nattpromenaden med vovven drar mig intill sig och hånglar upp mig lite så klagar jag ju knappast heller...

Fast nu är jag förvirrad igen. Glad, men förvirrad.

I ALLA FALL: eftersom jag är onykter är jag ursäktad alla stavfel, eller hur?!

Jag satt på bibblan i över två timmar idag, märkte inte ens att tiden gick när jag satt och skrev klart nästan hela plotten på en av mina böcker. Jag älskar den boken. Redan innan den är skriven.

Efteråt känner jag mig så stark, som att jag är på rätt väg och som om det är meningen att jag ska skriva. Ibland tänker jag att jag ska ge upp den där boken men när jag kommer på mer och mer hela tiden tänker jag att jag kanske borde skriva den ändå. Den ligger varmt om hjärtat, varje karaktär är en älsklingskaraktär, hela deras värld är så levande, så vacker.

Jag borde göra film. Ibland tänker jag på det: jag ser allt i filmsekvenser. Jag vet redan hur inledningen på min bok ska se ut.
Jag vet hur huset ser ut, hur staden ser ut, och läkaren i min bok/film är lik Julianne Moore för den karaktären är baserad på henne i nån roll jag såg henne i innan jag såg Timmarna....

Det borde bli en film av min bok.
Den skulle vara så vacker. Så levande.

I alla fall satt jag och plottade på de andra sakerna jag skriver på med och tiden flög iväg. Just när jag la ner pennan fick jag ett sms från... sms-killen som undrade om jag ville med på en cykeltur. Givetvis. Jag gick hem, hann väl göra hälften av vad jag tänkt hinna innan han dök upp men det gjorde inget allt.

Han var på bra humör idag. När han ler sådär lyser hela hans gestalt upp och man vill tillbringa ännu några timmar med honom.
Jag är glad att jag fick chansen att göra just det idag.

Snart är det Buffy. Snart kanske jag är nykter.
Nu ska jag dricka mer vatten och tänka att någonstans i världen så föds det just nu en flicka som kommer vara älskad över allt annat, en flicka som kommer växa upp till en stark självständig kvinna.
All lycka till henne.