och genast blir jag så sugen på att arbeta...

Så imorrn ska jag alltså ta mig ut till en plats jag inte tidigare varit och inte ens vet vart den ligger. Jag litar på att bussen hittar dit av sig själv och eftersom det är slutstationen så sitter jag kvar tills den stannar.

och det skulle ju kunna vara så enkelt, men det är det ju så klart inte alls.

Det kostar mig över 160 kr om dagen att ta mig dit. Med nån specialbuss som går ifrån fan vet var. Så jag ringer lite i panik till min kontaktperson på det beryktade rekryteringsföretaget och hon suckar och har sig innan hon konstaterar att eftersom hon lovat kunden (företaget alltså)att jag ska vara där imorrn så får jag komma förbi med kvittot efteråt så får jag pengarna tillbaka för biljetten.

Och det skulle kunna vara så enkelt, men det är det ju så klart inte alls.

Det biljettpriset handlar ju bara om EN dag. Jag äger ungefär 250 kr nu. Fem dagars resa med tiokort dit går på en nätt summa av 800 pix. På tre veckor(jag ska jobba tre veckor i rad senare i sommar) blir det 2400 kr. Lite mindre än vad jag kommer tjäna på det jobbet efter skatt.


Jag börjar förstå varför de kastade det här jobbet efter mig, och varför tjejen innan mig inte trivdes och ville sluta. Att sitta ensam i en växel mitt ute i ingenmansland är inte kul.
Så nu känner jag mig dubbelt lurad och förstår varför jag vaknade med en sådan djup olustkänsla imorse och varför jag i några dagar har känt mig som ett stort NEJNEJNEJNEJ inför tanken på det här. Hur jag ska slippa ifrån vet jag inte. Vi får se hur det går.