en lite fiiinare dag
...och medan jag sitter på arbetsförmedligen Kultur tänker jag att bara det att deras lokaler ligger lite finare än andra arbetsförnedringar är ju ett tecken på att Malmö anser att det är lite fiiiiiiinare med kulturarbetslöshet än vanlig dödlig arbetslöshet. På Kultur har de lokaler från början av 1900talet och de spelar fin musik i högtalare och det är kvävande varmt eftersom solen ligger på. Det är lite finare att tillhöra kultur än andra. jag förstår det då, där, att även om man har ett kreativt sinne och ett kreativt liv är man Ingen Alls om man är arbetslös och inte är inskriven där.
På bussen hem flera timmar senare börjar en kille prata med mig och berättar sin livshistoria. En långtradarchaffis som pajat njurarna och opererat ljumsken och nu vet han inte vad han vill bli: Porrstjärna kanske, om han tar viagra får han upp den och han har ändå pajat ljumsken så knulla för pengar funkar inte. Jag tackar för impotentupplysningen och frågar vad han skulle göra om han inte hade några hinder alls. Jag gillar ungar, säger han och menar på ett ickepeddo sätt. Jamen, säger jag, hör med arbetsförmedlingen om de kan hjälpa dig få praktik på ett dagis då! Det är inte helt kört för dig, du måste bara komma på vad du tycker om att göra. Att köra långtradare gjorde dig sjuk så det kanske är dags att sluta med det och tänka på något nytt? Killen funderar en stund, sen tror jag det hela landar i honom på något sätt. Hela tiden sitter D intill mig och håller min hand. Han vägrar vända sig om och lägga sig i samtalet med killen bakom. Jag ser hur han ler åt allt som sägs mellan mig och killen, men jag tänker att killen började prata av en anledning. Inte av ensamhet enbart. Han kanske hade frågor som jag hade svar på? Så jag fortsätter prata.
Men innan han kliver av bussen faller han i gamla vanor igen, stöter på tjejen i sätet intill honom. Hon ler förvånat, nej, hon vill inte följa med honom hem(hon hörde alla gånger det där om viagrat, så vad trodde han?) och han säger "nänä, ha det bra. hej" och kliver av.
En del möten är så roande.
På bussen hem flera timmar senare börjar en kille prata med mig och berättar sin livshistoria. En långtradarchaffis som pajat njurarna och opererat ljumsken och nu vet han inte vad han vill bli: Porrstjärna kanske, om han tar viagra får han upp den och han har ändå pajat ljumsken så knulla för pengar funkar inte. Jag tackar för impotentupplysningen och frågar vad han skulle göra om han inte hade några hinder alls. Jag gillar ungar, säger han och menar på ett ickepeddo sätt. Jamen, säger jag, hör med arbetsförmedlingen om de kan hjälpa dig få praktik på ett dagis då! Det är inte helt kört för dig, du måste bara komma på vad du tycker om att göra. Att köra långtradare gjorde dig sjuk så det kanske är dags att sluta med det och tänka på något nytt? Killen funderar en stund, sen tror jag det hela landar i honom på något sätt. Hela tiden sitter D intill mig och håller min hand. Han vägrar vända sig om och lägga sig i samtalet med killen bakom. Jag ser hur han ler åt allt som sägs mellan mig och killen, men jag tänker att killen började prata av en anledning. Inte av ensamhet enbart. Han kanske hade frågor som jag hade svar på? Så jag fortsätter prata.
Men innan han kliver av bussen faller han i gamla vanor igen, stöter på tjejen i sätet intill honom. Hon ler förvånat, nej, hon vill inte följa med honom hem(hon hörde alla gånger det där om viagrat, så vad trodde han?) och han säger "nänä, ha det bra. hej" och kliver av.
En del möten är så roande.
2 Comments:
haha, älskade älskade malmö :)
Vilken härlig historia! Och vilken skön inställning att han pratade med dig av en anledning :-)
Skicka en kommentar
<< Home