skuld

Hela vägen hem försöker jag förklara det för mig själv: Det blev bara strul, det hade varit kul såklart men nu var jag sen som fan och irriterad över att ansökan jag skrev bara försvann på datorn, och när jag sen dessutom inte hade pengar till garderoben och när allt strulade sådär gav jag in för minsta motståndets lag. Jag gav upp och gick hem igen på kolsvarta gator och började istället tänka på vad jag skulle göra när jag kom hem.

Men varför känner jag då skuld? För att jag gav upp för lätt? För att jag inte gjorde/agerade så som jag tror att andra väntat sig av mig? För att jag kanske gjorde andra besvikna? Jag vet inte, men skulden ligger kvar och den retar mig så mycket att nästan hela promenaden hem förstörs av det. Det är kallt ute. Löv på gatorna och en lukt av höst.

Mitt i mina funderingar ringer Helena och får en jävligt lång harang från mig mitt i hörseln men hon är klok och vis som vanligt och säger bara"Ja, jag vet, varför gör man sådär mot sig själv egentligen?" och det är vad jag funderar på när vi lagt på luren efter prat om killar(hennes) och sex(hennes). Om vi hinner så ska vi ses imorrn. Kanske hinner jag komma på ett bra svar tills dess.