on top of the world

En morgon med sol, och jag tänkte på det där som jag inte vet hur jag ska förklara. Det känns inte så längre, men tidigare kunde jag dras med en känsla av underlighet inför det enkla i att andra människor levde; att andra medvetanden fanns och att andra människors tankar kunde komma så nära mina att jag kände en värme i magen av tanken att någon förstod, att någon verkligen förstod vad man kände och tänkte.
Sen kunde det kvitta vem det var; om de för något ögonblick kom så nära min tanke i sin formulering var jag dem trogna en lång tid framöver

Igår på bussen sa D något om strindberg och jag kände en otrohet genemot strindberg och den där dammiga tristessen som kommer ur viss litteratur och viss konst. Jag vill ha dagerman, ekelöf och boye, jag vill ha eggehorn, falkenland och ferlin. Inte strindberg. Galningen målade och skrev ju som ett sajko!

Jag kunde även känna en slags tippad världsbild över att folk var vuxna och fattade alla vuxna beslut ungefär när jag satt i en park och söp mig full på vad man nu fått tag på; att åldersperspektivet kunde tippa över i min egen världsbild och jag inte riktigt kunde greppa tag i det där att det nu är 20åringar som tycker de är On top of the world och att det samtidigt är 45åringar och 32åringar som tycker detsamma och alla människor som traskar runt där ute har ett eget medvetande och egna tankar om allt allt och fattar egna beslut och... Allt det där kunde vara svårt att greppa tag i en vanlig morgon eller mitt i natten i mitt vanliga Lena-liv där man satt helt inne i sig själv och sitt huvud, men varje tendens hos andra att bryta sig loss möttes med glädje hos mig: Ni lever ju! Det är fint. Fortsätt med det. Du tänker ju själv! Utmärkt! Fortsätt, fortsätt!