ansökningar, igen

Det finns inget som är så blockerande än som att tvingas skriva jobbansökningar. Jag vet aldrig vad jag ska skriva, och när frustrationen över detta släpper så skriver jag till slut cyniska saker som jag aldrig skickar iväg ändå, mest för att jag inte vågar(å jo, en och annan ansökan har jag skickat iväg på det sättet ändå) och vill jag verkligen ha ett jobb så blir det ännu värre.

Och nu söker jag ett halvtidsjobb som jag känner att jag lätt klarar av, det är nästan så att jag redan känner att jag skulle tröttna på det och inte stanna där mer än ett halvår. sSå vad skriver man då? Inte det i alla fall, att jag lätt tror jag klarar det.
Och vad är det med denna trötthet på livet som dyker upp vid varje ansökan som ska skrivas? Ska jag skriva till svenska kyrkan så kliar det i fingrarna att skriva något roande om djävulsdyrkan och satanism, som om jag är tolv år och måste trotsa dem, lite som att fjärta i kyrkan eller ge fan i att säga amen när alla andra beskedligt gör det.

Men när det kommer till ansökningar fastnar jag förr eller senare i trista överjävliga texter i stil med" jag är en öppen glad och trevlig tjej"(som vill kräkas på allt vad ansökningar heter) medan jag egentligen borde skriva hur förfärligt blockerande det är att skriva en ansökan som i slutänden inte säger ett endaste dugg om mig som person.