Jag minns det ljuva 80-talet...

...och jag tänker på det där att man har fullt sjå att växa upp och komma till någon punkt där man känner sig vuxen och inte som nu, mitt emellan ung kvinna-kvinnastadiet, enligt en själv för ung för att vara gammal, men i yngres ögon en dinosaurie eftersom man minns slutet av 70-talet och hela 80-talet.

Man har fullt sjå med att växa upp och hitta sig själv och mitt i allt kommer de och stör ens övertygelse: de små söta rynkorna vid sidan av ögonen, ett hårstrå så ljust att det skiftar i vitt, och kroppen som inte beter sig som den gjorde förrut: Man pallar inte att festa en hel helg längre. Man pallar inte att jobba med bakfylla. Man måste sova för att orka.

På id-kortet står det att man är över 30 nu, och man kliar sig bland de smygande grå håren och tänker "När fan hände det?"