flygtur
Jag funderar seriöst på att säga upp min lägenhet nu när jag kommer hem, sätta ut en annons och försöka få den uthyrd till den första september. I Örebro är sådana saker sällan några problem.
Jag packar ihop min lägenhet till det minsta möjliga - slänger 35% av sakerna och ställer sakerna någonstans där de får plats (mamma och pappas källare kanske, eller syrrans? Hm.) och packar några väskor ungefär som när jag skulle bo på internat. Och sen, sen får jag väl lifta ner hit till malmö igen, skaffa nått jobb fort som fan och se vad som händer. För jag har inga pengar alls.
Även om D har rätt i att jag är en människa som behöver en trygghet så känner jag att jag någonstans måste våga hoppa rakt ut för att se om jag kan flyga. Eller så faller jag platt ner och slår ihjäl mig(d v s hittar inget jobb och får nån jävla praktik på ett hatbegärligt ställe och står utan eget hem o s v). Men han har även rätt i att det är dags, verkligen dags, att jag tar några timmar varje dag åt att skriva tills fingrarna blöder.
Och jag har rätt i att jag behöver ett hem, behöver mina saker omkring mig, men att jag i slutänden ändå alltid har kvar mitt Jag, mig själv. Vad som än händer.
Och jag måste erkänna att jag ändå, mitt i panikångesten och den stora rädslan om alltings utveckling, faktiskt är en smula nyfiken på vad som kommer att hända sen. Är det inte det som får varje människa att kliva upp ur sängen varje morgon?
Jag packar ihop min lägenhet till det minsta möjliga - slänger 35% av sakerna och ställer sakerna någonstans där de får plats (mamma och pappas källare kanske, eller syrrans? Hm.) och packar några väskor ungefär som när jag skulle bo på internat. Och sen, sen får jag väl lifta ner hit till malmö igen, skaffa nått jobb fort som fan och se vad som händer. För jag har inga pengar alls.
Även om D har rätt i att jag är en människa som behöver en trygghet så känner jag att jag någonstans måste våga hoppa rakt ut för att se om jag kan flyga. Eller så faller jag platt ner och slår ihjäl mig(d v s hittar inget jobb och får nån jävla praktik på ett hatbegärligt ställe och står utan eget hem o s v). Men han har även rätt i att det är dags, verkligen dags, att jag tar några timmar varje dag åt att skriva tills fingrarna blöder.
Och jag har rätt i att jag behöver ett hem, behöver mina saker omkring mig, men att jag i slutänden ändå alltid har kvar mitt Jag, mig själv. Vad som än händer.
Och jag måste erkänna att jag ändå, mitt i panikångesten och den stora rädslan om alltings utveckling, faktiskt är en smula nyfiken på vad som kommer att hända sen. Är det inte det som får varje människa att kliva upp ur sängen varje morgon?
posted by vandrarvild at 4.8.06
8 Comments:
Klart du ska hoppa. Världen är full av allt för många fega människor. Så ta steget...
=)
klart jag ska. Men det hade ju varit trevligt om man hade haft lite cash i bakfickan, men jag får väl ringa rekryteringställena från Helvetet och tigga jobb några timmar i veckan på varje ställe, ska göra det nästa vecka när jag är hemma med vanlig telefon. Men skulle jag bo med D(vilket är planen) så blir hyran inte speciellt mkt så...
Och någonstans måste jag ju lita på att allt kommer att ordna sig på något sätt. För man vill ju inte alltid vara en liten lort, tänker jag. :)
go girl!!! tror det är shitgood! och vi bor ju i våra kroppar, så du fixar det!
För ett antal år sen då jag inte hade jobb eller pengar m.m. och även höll på att bli utan bostad funderade jag på att tanklöst ge mig av någonstans och börja om livet på något annat sätt. Var trött på mig själv och ville ha eller leva på något annat sätt.
Fast jag tvekade lite och sen, på något underligt sätt löste sig problemen ett efter ett. (Nästan alla)
Men det underliga är att jag då och då ångrar att jag inte gjorde det, och undrar hur det hade gått. Jag beundrar folk som har tagit steget och gjort så.
Oh ja! Gör det! =)
DO IT! Jag gjorde det och se var jag har hamnat nu. Hrm. I Oslo. :)
Det kommer att ordna sig. Jag tror mkt på att man ibland måste riskera för att hitta en chans.
Lotta: Jamen, det är ju så, man bor i sin kropp ändå.
Lennart: det är väl inte så underligt att du undrar vad som hade hänt,eller hur det blivit, tycker jag.
Levande, Frk K, Samira: vi får helt enkelt se vad som hänt om ett år eller så. vad jag sysslar med, vem jag blivit.... to be continued... :)
Skicka en kommentar
<< Home