konsten att rycka upp sig själv en onsdagseftermiddag i ett regnigt malmö

okej, det får bli dagens tema, men jag antar att det handlar om lycka, eller någon form av lycka i alla fall; Det är det här att göra det man blir glad av, det som tar timmar av ens tid utan att man ens märker att det sker för att man är så inne i det man gör, limma modellbåtar eller klistra lappar på världskartor, jag vet inte vad folk brinner för men själv så brinner jag för några få saker. Det som tar tid fastän jag inte märker det är när jag skriver. Jag antar att det är något jag skulle syssla lite mer med. eller snarare, och jag har sagt det här till mig själv dagligen sedan jag var kanske 12 år, att jag ska skriva böcker. Det är egentligen ingen större tvekan om det; det är bara så det är. Det är lika självklart för mig att skriva som det är att älska åskan när den skakar om huset eller att tvunget hälsa på hundvaplar när de viftar sönder svansen för min skull; Man kan inte låta bli, för i de där sakerna finns en livsessens, och utan den blir man farligt grå och svag. Man vill brinna för något för att det är då först man känner liv. Man vill brinna för att livet är elden och att vara liv och brinna är att vara eld och liv. En paradox, måhända men i slutäden finns det faktiskt inte mycket annat att göra. Förtvina och dö, eller explodera änglalikt och storslaget.