Kantigheter

På bussen hem var jag ledsen igen, för ensamheten som ligger framför mig i helgen. Sen när D ringde och vi pratade för andra gången på en timme så mådde jag genast bättre. Jag funderar på om jag inte ska åka ner dit till midsommar ändå, behöver hålla om och hållas om i några dagar.

Hade samma slags ångest idag som jag hade sist jag jobbade. Jag funderade på det ett tag. Det är som om den här anpassningen bara funkar till en viss grad för mig. Allt annat ter sig kantigt och taggigt och jag slår in i de där hörnen hela tiden. Man ska le och vara en duktig flicka och stå ut med saker som man annars skulle bita ifrån av. Man ska passa in i företagsbilden men jag vill gärna sticka ut lite, visa svanstippen, sitta på bordet när man ska sitta på en stol.
Jag vill gärna vara vargungen som nosar nyfiket där man inte borde nosa. Jag vill gärna vara den som skämtar lite och nu måste man känna av på en gång vilka som går att skämta med och inte.
Kantiga samtal, kantiga svar, kantiga leenden, kantiga rörelser, Sa jag rätt nu eller blev det fel?
Så på bussen hem är jag ensammast igen, och ledsen men kan inte göra något för de från jobbet sitter runtomkring. Jag biter ihop och går hem i en ganska skön men hård sommarvind, sätter nyckeln i dörren och tänker: "Nu, nu får du gråta om du vill" men så ringer han, min älskade D med sina ljusa blå, och vi pratar om en tävling jag ska skicka noveller till och för några timmar så känns det som om jag kan erövra världen igen. Saknaden efter honom växte sig snabbt större och jag bestämmer mig nästan till 100 % att jag ska ta mig ner över midsommar, även om det bara är för några dagar.
För att jag måste kännas hur det var det kändes att inte göra fel även om jag bara är jag.