en slags kamp
Jag tror det var på Filmkrönikan som jag igår såg en krullig filmsnubbe(namn och nationalitet fick jag aldrig reda på men han hade brillor och pratade spanska*hahaha*) som sa att han hellre gjorde filmer om kvinnor än om män, för att kvinnor hade ett större spektra av personligheter och individualiteter än män, män som filmsnubbekrullet oftast framställde som en ilsken version av sig själv på olika sätt.
Det där satte sig, jag märkte nu att jag omvedvetet funderade på det under kvällen och natten, eftersom det kändes rätt för mig.
Kvinnor är oftast de mer intressanta människorna, för de har mer att kämpa för och emot. När de blir äldre har de förhoppningsvis kommit till så många fler djupa slutsatser just p g a kampen/mödraskapet/patriarkatet medan män lever lite mer på en räkmacka för de flesta funderar inte ens på varför feminister ter sig så arga eller varför ensamstående mammor ser så trötta ut och hela tiden tycker de kämpar.
Dock finns det ju alltid alltid undantag bland killarna och männen, som med allt annat. Jag har några få män i min närhet som jag alltid finner djupt intressanta och underbart kloka. De har kamp i blodet de med.
så egentligen är det kanske bara människorna jag gillar, de kloka djupa människorna som behållt sin humor trots kampen för överlevnaden
Det där satte sig, jag märkte nu att jag omvedvetet funderade på det under kvällen och natten, eftersom det kändes rätt för mig.
Kvinnor är oftast de mer intressanta människorna, för de har mer att kämpa för och emot. När de blir äldre har de förhoppningsvis kommit till så många fler djupa slutsatser just p g a kampen/mödraskapet/patriarkatet medan män lever lite mer på en räkmacka för de flesta funderar inte ens på varför feminister ter sig så arga eller varför ensamstående mammor ser så trötta ut och hela tiden tycker de kämpar.
Dock finns det ju alltid alltid undantag bland killarna och männen, som med allt annat. Jag har några få män i min närhet som jag alltid finner djupt intressanta och underbart kloka. De har kamp i blodet de med.
så egentligen är det kanske bara människorna jag gillar, de kloka djupa människorna som behållt sin humor trots kampen för överlevnaden
posted by vandrarvild at 15.3.06
3 Comments:
Jag tror att det var på Kobra.. och att mannen med det lockiga håret var Gabriel Garcia Marques´s son. (pratade han inte engelska?)
jaha, jag kanske tyckte han pratade spanska för att han BORDE ha gjort det? Haha, du ser vilken uppfattningsförmåga man har emellanåt. Men krullig var han i alla fall! eller?!
Jo, jag tror nog också att man ska passa sig för att dra den gränsen mellan kvinnor och män, snarare mellan dom som har kampen i blodet och dom som glider på en räkmacka.. som du själv säger. Rent statistiskt är det större andel män på räkmackan men bryter man ner det i sina beståndsdelar så är det de mänskliga egenskaperna och inte könet som är intressant.
Skicka en kommentar
<< Home