självdistans

Vid ett tillfälle mitt under falsksjungandet i "American Idol" vrider jag huvudet lite för att se på D.
Hans skräckslaget förtjusta ansikte speglar det som jag själv känner. En blandning mellan "herreminjävlar-kliv-av-scenen-och-sluta-sjunga" och "Det är underbart kul att se människor göra bort sig i teve!"
Speciellt när de verkligen INTE kan sjunga men kaxigt hävdar att de är amerikas nästa stora stjärna och hur de säger FUCK med ett fint pip i rutan när de djupt sårade lämnar lokalen efter jordens avhyvling.

Samtidigt känner jag med dem. Ja, givetvis, jag är inte evil rakt igenom...
Det är nästan att jag går iväg ibland för att jag tycker så synd om människorna som ställer upp.
Jag vet hur det är att ha drömmar om något, och inte komma dit.
Eller vill de bara hitta en väg, vilken som helst, ut ur livet som de ser som misären. "The american dream" ska ju faktiskt kunna hjälpa alla amerikaner.
Det är ju själva uttalandets löfte: Det skulle kunna vara just den där personen som visar sig vara nästa stjärna eller storslagenhet. Det är klart det är lockande att sjunga i teve då. Även om man inte kan ta en ton.
Man vet ju aldrig. Miracles do happen!
Och nån putslustig jävel sa visst att man inte ska ge upp sina drömmar..

Men nej...Snälla...Självdistans, existerar det inte hos alla människor?
Eller är jag bara naiv som hoppas på det kanske?
Naiv som tänker att det kanske är någon som säger till någon av de sökande att de INTE kan sjunga innan de förnedrar sig inför hela världen. Att de inte kan sjunga men de är jättebra på att sköta om blommor eller spika ihop fina saker av sånt som andra ser som skräp.

Man måste kanske vara sin egen stjärna; det hänger väl ihop med det där att dagligen stå framför spegeln och säga "Jävlars vad snygg jag är!" och kunna göra något man är bra på och tänka just det:
"Det här är jag fanimej helt UNDERBART BRA på att göra!"
Även om det inte syns i teve år 2006. Men det kanske sätter ett spår i någon människa flera hundra år framöver att man planterade ett träd en dag när solen sken och att träden finns kvar långt efter att alla världens superstjärnor är bortglömda och förmultnade(nåja, lite silikon kommer de nog allt lämna efter sig) och man måste väl tänka vad som egentligen känns bäst hos en själv. Vad magkänslan säger, framför vad andra människor tycker.


Men visst. Skulle jag hela tiden få höra att jag skriver som ett rövhål skulle jag kanske inte skriva, även om det var min högsta dröm. Och att ställa sig i teve och sjunga kräver en helvetes massa mod, så det ska alla deltagare givet ha beröm för.
Men ändock: självdistans. Att stå utanför sig själv ett par minuter om dagen och betrakta sitt nakna liv som om det tillhörde någon annan. Man måste inte följa samma stig som alla andra. Det finns andra vägar som ingen tidigare gått.

och nu har jag levererat ännu en putslustig klyscha i Lena-format. Jag borde nypa mig själv i kinden, klappa mig på huvudet och säga DUKTIG FLICKA! men jag ska käka istället. Resterna från igår blir finfina idag. Tack DarlingD för maten.