stålmusen

Nyvaken som fan och det är lunchtid för omvärlden. Här inne i min författarhåla med iskalla golv sitter jag i morgonrock och är noga med att dra upp fötterna från golvet för att inte börjar frysa på allvar.
Konstaterar med ett litet hugg i magen att det är 24 timmar och 37 minuter sen jag lämnade D på stationen och bara att jag räknar ut det känns som en klyscha. Klyschor är numera bara roliga när han är med och vi kan göra dem tillsammans, som att hångla på perrongen efter att först ha träffats i verkliga livet på alla hjärtans dag.

Systerdotter E slutar skolan om en timme och skulle komma in till stan då. Jag ska vara klar tills dess och berätta för henne om drömmen jag hade inatt; att jag färgade håret blont igen och var rädd att det skulle bli orange men att det istället blev ljusbrunt. Och hur vi drog ner gardiner från ett fönster i ett kök och hur blommorna bakom det hade överlevt utan vatten precis hur länge som helst.
Jag vet faktiskt inte vad det betyder, men jag ska i alla fall återvända till mitt blonde self så snart jag bara kan.

När jag blir stor ska jag bli drömtydare och spåkvinna.
Eller Stålmusen kanske. Så kan jag kasta mig ut från hustak och vråla "Here I come to save the daaaay!"
Det verkar så himla tufft att klä sig i trikåer bara.


.