Ode till visionerna
När jag klev av tåget idag hade det fallit snö här. Det var som att komma hem till en annan stad, fast en välbekant sådan. Det tog säkert en timme innan jag insåg att jag var hemma igen. Jag väntade på att tevattnet skulle koka och såg mig leende omkring en stund innan jag utbrast: Jag bor här!
Jag vet inte varför korta resor får mig så ur balans, är jag SÅ hemmakär?
Anna skickade länken till mitt hus igen. Det är en sliten stuga ute i skogen utanför Nora som både hon och jag känner är 'mitt hus'.
Det finns massor att göra på det, det är nån gubbe som bott där tills han dog, köket är inte ett kök utan en häll med en järnspis på. Det finns bara utedass och det är ängsmark ända fram till huset. Uthuset håller på att falla ihop men marken är fin.
I mina visioner har jag gjort en slags grusplan framför huset och rabatter runtom. I köket är det hyllor och skåp på väggarna, och övervåningen är vitmålad och isolerad med garderober och hyllor längs med väggarna där mina böcker ska stå. Framför fönstret står mitt skrivbord med dator och utsikt över skogen. Det är mitt eget hus helt enkelt, vilket är underligt för alltid när jag tänker på hur jag bor i ett sånt hus på landet så ser jag mig som ensam och singel. Det är kanske lika bra det, jag har aldrig varit vidare bra på att bo tillsammans med nån. Att sova med nån när man har långt hår t ex är katastrof för mig, och jag vill ha hela sängen för mig själv.
Lotta tyckte föresten att jag skulle klippa mig i "lyx-page" men jag tror jag har för tunt hår för det. Ändock är jag nöjd över färgen den här gången. Men längden; fan. Ge mig rakblad och nackspegel, jag vill leka Mänskligt Original.
Mamma hade lovat mig pengar till klippning som en födelsedagspresent(Hitta en frisör och kolla vad det kostar så får du pengar). Nu säger hon "Nej, du fick gardinerna istället!".
Som min julklapp tre månader senare.
Någonstans brister min logik i det hela, men det kanske är bara jag som tänker snett, som är naiv när jag tycker att födelsedagspresenten inte har att göra med julklappen.
Jag vet inte varför korta resor får mig så ur balans, är jag SÅ hemmakär?
Anna skickade länken till mitt hus igen. Det är en sliten stuga ute i skogen utanför Nora som både hon och jag känner är 'mitt hus'.
Det finns massor att göra på det, det är nån gubbe som bott där tills han dog, köket är inte ett kök utan en häll med en järnspis på. Det finns bara utedass och det är ängsmark ända fram till huset. Uthuset håller på att falla ihop men marken är fin.
I mina visioner har jag gjort en slags grusplan framför huset och rabatter runtom. I köket är det hyllor och skåp på väggarna, och övervåningen är vitmålad och isolerad med garderober och hyllor längs med väggarna där mina böcker ska stå. Framför fönstret står mitt skrivbord med dator och utsikt över skogen. Det är mitt eget hus helt enkelt, vilket är underligt för alltid när jag tänker på hur jag bor i ett sånt hus på landet så ser jag mig som ensam och singel. Det är kanske lika bra det, jag har aldrig varit vidare bra på att bo tillsammans med nån. Att sova med nån när man har långt hår t ex är katastrof för mig, och jag vill ha hela sängen för mig själv.
Lotta tyckte föresten att jag skulle klippa mig i "lyx-page" men jag tror jag har för tunt hår för det. Ändock är jag nöjd över färgen den här gången. Men längden; fan. Ge mig rakblad och nackspegel, jag vill leka Mänskligt Original.
Mamma hade lovat mig pengar till klippning som en födelsedagspresent(Hitta en frisör och kolla vad det kostar så får du pengar). Nu säger hon "Nej, du fick gardinerna istället!".
Som min julklapp tre månader senare.
Någonstans brister min logik i det hela, men det kanske är bara jag som tänker snett, som är naiv när jag tycker att födelsedagspresenten inte har att göra med julklappen.
0 Comments:
Skicka en kommentar
<< Home