Han som då undrade

Du undrade vem jag var, som ville att jag skulle berätta allt.
Jag är Lena.
Jag är arg sårad stark och modig. Jag är ljus, hat, kärlek och klokhet. Jag är en gudinna, en kvinna och vishet; Jag är den gamla i öknen och allt vatten som träden suger åt sig från marken.
Jag är marken och regnet och vinden. Jag är det talade ordet och musiken i dina ådror. Jag är blodet som rusar och vargen som ylar, jag är den ilande kylan och den brännande lågan. Jag är synen och smaken, jag är lukten och känslan. Jag är intuitionen och tomheten. Jag är det vackra outtalade och det hemska skriket. Jag är universum, jag är ljuset, jag är rädslan och det stora ekot, jag är den lilla flickan och den trygga kvinnan. Jag är makten och fallet från jorden. Jag är källan och den porlande bäcken. Jag är fågeln på andra sidan fönstret och molnet på väg bort. Jag är allt, alltid, alltet. Det finns inget jag inte är.
Och du vet ändå inte vem jag är.
Du kunde ändå inte älska. Det är inte mitt fel.
Jag ser dig. Och du är någon annan nu.