en första kärlek

Jag sprang på min första pojkvän idag. Tomas.
Jag var jättekär i honom jag var 19, 20, 21 och nästan 22 år.
Ung och naiv.

Han såg ut som vanligt.
Nio års förfluten tid hade inte påverkat honom speciellt mycket. Vi sprang på varandra i snurrdörren på Krämaren och båda reagerade med ett 'Nämen HEJ!".

Jag fick en kram. Jag hade glömt hur hans röst lät, eller hur hans leende såg ut. Det är så underligt att träffa någon man bodde ihop med i nästan tre år och påminnas om allt sådär, som en puff i magen samtidigt som man inte har en enda känsla kvar för honom. Jag såg hur han betraktade mig, kanske blev han påmind han med.
Vi hade kul när vi var ihop. Vi var inte så mogna då heller, det var ju så länge sen. Jag lämnade honom.

Jag sa att han skulle höra av sig, han hittar mig lättare än jag hittar honom, och jag vill träffa honom och prata igen, trots att jag vet att han har en svartsjuk flickvän/fru (men jag såg ingen ring, det hade jag tänkt på).
Vi får se hur det blir.


Hur som helst så träffade jag Helena idag med och vi pratade lite löst om hur det hade varit om man inte gjort vissa val i livet.
Om jag aldrig hade gjort slut med Tomas för att gå Skrivarlinjen utan stannat kvar i Örebro: hur hade det varit då, hur hade mitt liv blivit?

Det där går att spåna på i evigheter.
Jag tror jag hade varit en riktigt praktberrabrud då. Tvåbarnsmamma.
Eller död. Eller så hade jag skrivit på mina böcker i flera år redan.

Kanske hade det kommit en stund när jag brutit mig ut ändå, för att jag helt enkelt var tvungen att följa hjärtat och magkänslan och den ofantliga skrivklådan som jag alltid dras med?

Allt är ju bara teorier, men det är rätt intressant att spåna på det.
OM jag aldrig hamnat i Västerås, OM jag aldrig flyttat själv för att jag var tvungen att bo ensam. OM jag inte hade gett upp Emil så lätt. OM jag aldrig fått missfall och haft en ettåring idag.

Sen så känner jag att jag saknar den jag var och kunde blivit, men inte på långa vägar lika mycket som jag känner och älskar den jag blev.