torsdag, november 24, 2005

Vänner

Jag ville skriva om vänskap, för det slår mig plötsligt hur värdefullt det är för mig. Sen svek mig orden, kanske är jag en slags vän i teorin, och en i praktiken?
Jag vet att jag kan vara hopplöst uppe i det blå och växla mellan att vara galet uppmärksam till att vara flyktigt bortkollrad. Jag säger sanningen så som jag ser den: ibland är den grym för de som vacklar (men jag är där och tar emot dig när du faller) men jag försöker aldrig dra någon bakom ljuset, inte medvetet i alla fall.
Mina vänner är mitt knark, min värme, mitt vatten.
Alltid när jag faller är de där och säger till mig: Du vet ju redan svaret på det här. Du vet ju redan hur du ska göra.
Tydligen anser mina vänner att jag är en klok varelse.
Ibland förstår jag vad de menar. De är kloka, vackra och underbara de med. Fast ibland är de inte medvetna om sin egen styrka. Jag måste genast fram och pilla på ytan då, skrapa bort flagnande färg från deras minnen, påminna dem om saker: Du är stark för att du är stark. Det är inte tillfälligheter eller andras förtjänst. Du har kommit hit alldeles på egen hand.
Det vet de ju om. De flesta av dem.
Ibland kanske jag skrämmer med min rättframhet. Jesper säger alltid att jag säger sanningar rakt ut. Det är sådan jag är, sårar jag så säg till så omformulerar jag mig.
Kanske säger jag det folk inte alltid vill höra. Jag tror inte det är bara jag som ser sånt hos folk. Men jag kanske är en av de få som faktiskt säger det.
K-kvinnan är den som haft mest tålamod med mig tror jag. Hon som är vännen man ibland inte pratar med på ett tag men som snabbt uppdaterar sig om ens liv och tankar eftersom vi ligger lika.
Hon är en av dem jag saknar hela tiden och vill ha i närheten.
Kom, bo i kollektiv med mig!
Jag ville skriva om vänskap, för plötsligt slår det mig igen hurdana underbara kloka vackra vänner jag har. Hur mycket jag älskar dem och inte klarar mig utan dem. Hur jag om och om igen upplever de här människorna där de är i sin egen värld, vi fångar inte glimtar av varandra: vi delar med oss av hela vår upplevelse, håller uppe, håller av, håller om. Jag tänker på dem hela tiden.
Älskade vänner, mitt vänskapsknark, kicken ni ger är inte utav denna världen.

2 Comments:

Anonymous Anonym said...

Precis så känner jag med. Du finns liksom i en parallellvärld bredvid eftersom vi inte ses så ofta och kanske inte pratar VARJE dag. Men det känns som om man hänger med i ditt liv iaf. Får fina glimtar om vem Lena är. Kanske för att du skriver blogg iofs ;) Du betyder massor. KRAM

24 november, 2005 21:24  
Blogger vandrarvild said...

Darlingvännen, du är den bästa!

Du borde blogga du med, börja med det där inlägget vi diskuterade, om piercingarna och seriemördarna och det.

tusen kramar!

25 november, 2005 01:45  

Skicka en kommentar

<< Home