promenix

Promenad för mig själv i en och en halv timme.
Det är något i mina ben som gör att när jag väl börjat gå så vill de fortsätta gå, jag hade kunnat traska runt i en och en halv timme till för jag tänkte inte på vad jag gjorde utan valde väg först när jag kom till korsningen. Men det är så mycket roligare att gå i skogen. Där försvann fyra timmar i ett nafs och jag var märkligt lugn rätt igenom kroppen och medvetenheten var en annan. Jag skulle kunna gå ensam. Och nu är det för blött för att gå i skogen och jag kommer att ha abstinens långt in på våren innan jag kan gå där igen.

När jag kom hem insåg jag att jag lätt omedvetet valt vägar där sannolikheten att jag skulle stöta på T med vovven var ganska liten. Det stör mig.

Nu är S på väg hit för att dricka upp kaffet som Pasi köpte och lämnade när han var här.