dans med svåra steg

Fikade med en nätkompis idag, trevlig tjej. Vet inte om vi ska fika mer men jag ska i alla fall logga in snart och skriva till henne tänkte jag.

Pratade med S när jag skulle skynda mig iväg till fikat och han är nästan lite gullig i sin desperation. Trist att han inte gillar att hångla. Hur kan man inte gilla att hångla? Jag är oförstående. Han tyckte mitt mess till mitt KK igår (’Ska jag smsa eller ringa om jag ska ha sex med nån annan, du ville ju veta sa du.’ Ska jag göra det innan eller är det okej om jag gör det efteråt?) var klockrent.

Det var det.

Timmy är skitsur för det där jag skrev på msn igår och jag misstänker att han är sur för att jag lyckades pricka in ganska många delar av en väldigt öm punkt. Så nu har han blockat mig på msn. Jag häpnar över hans förmåga att reagera moget och ansvarsfullt i alla pressade situationer... Och ironi är fortfarande lika användbart.

Sen är det väl inte jättekul att få vissa saker kastade i ansiktet bara sådär som jag gjorde på honom. Men vi var ju sams i ungefär ett dygn i allafall. Alltid nått. Jag gillar honom som fan när han är på bra humör men vissa dagar är han bara så jävla skitnödig och inbillar sig att folk hatar honom och inte vill vara med honom, som om det inte betyder ett skit att alla faktiskt vill prata med honom och hitta på saker hela tiden. Självuppfyllande profetia, eller självömkan? Det funkar till en viss gräns, men sen då?

Nu är han inte vän med mig längre skulle jag tro men å andra sidan kräver vänskap med mig att jag faktiskt inte alltid stryker medhårs och håller käften när jag har något att säga.

Eller snarare; aldrig.

Jag gillar mina vänner och jag hoppas jag säger det till dem med. Att jag är rak betyder ju knappast att jag är ständig elak. De är ju inte korkade människor som hela tiden beter sig idiotiskt. Tvärtom. De är underbara varelser som man alltid har väldigt givande diskussioner med.

Jesper är väl medveten om det, tror jag, att jag säger det jag ser och tycker är ett problem. Som en gentjänst väntar jag mig att vännerna ska göra detsamma för mig. Jag är långt ifrån perfekt (nja, inte så långt. *hehe*) men om folk inte säger både snälla och mindre snälla men dock ärliga saker till mig växer jag aldrig som människa, då har jag ju aldrig en chans att ändra mig till det bättre. Sen måste man ju hålla sig från att vara grym. Man måste vara diplomatiskt ärlig. Det är en balansgång. Eller en dans med svåra steg.