Tillägnat herr Olsson, våning ett.

""Ni vet hur man ibland får lust att pilla bort sårskorpor trots att man vet man att det kommer att blöda, trots att man vet att den där sista delen av skorpan kommer att sitta fast i huden på ett sätt som är mer än smärtsamt att dra bort, men man gör det ändå?

Jag har alltid haft en evinnerlig lust att vara en nagel i människors ögon. Kanske för att jag är yngsta barnet och alltid fått höra att envishet inte är något positivt, och kanske för att jag alltid fått tävla om uppmärksamheten med dem som tycks ha varit mycket bättre, vackrare och starkare än jag.

Livet finner alltid vägar ut och upp igen, och det har blivit ett bekvämt sätt för mig at sakta sticka dolken i ryggen på folk när jag kommer åt. Jag är en småsint människa, det erkänner jag gärna, men det behöver ju inte vara något negativt alla gånger. Även en småsint människa finner vägar ut genom allt och det här är mitt sätt att hämnas på klagomål och den bittert stinkande surhet som jäser genom golvet. Jag vet att ni tror det är jag som för allt oväsen som ni hör, som om de andra tre lägenheterna ovanför er inte har med saken att göra. Ni, herr O, har redan bestämt er för att det är härifrån allt ont sker.
Som tur är så är jag inte den enda som finner er närvaro och er inställning en smula underlig.

Det enda jag kan tänka med mina lyckönskningar inför det nya barnet är att det ju är trevligt för er. Ni bor i en trea; med ännu ett barn kommer ni säkert att flytta innan året är slut och jag kan knappast säga att jag skulle sakna er närvaro och mulna uppsyn eller de dåliga vibrationer som ni sprider i hela huset.

Ärligt talat, herr O, finner jag en gestalt en smula tragisk. Ni skulle lika gärna kunna figurera med en clownmask och för stora skor, som med en slaktarkniv i handen. På intet sätt avundas jag de som står dig närmast ditt kontrollerande yttre eller enerverande röst som hör till vad du än säger.
Du förstår, herr O, jag vet redan om vad för slags människa ni är, och kanske är det därför ni inte säger ett ord till mig när vi möts i trappen, men spiller all galla över den stackars K som suger i dig det som en svamp och blir förtvivlad över era ord?

Jag är dock en smula imponerad över er människokännedom där, men för den skull icke desto mindre förargad eller störd över er blotta närvaro. Ni förpestar luften vart än ni rör er och jag beklagar de barn som föds ur ditt blod då de kommer att ärva er inställning till livet och andra människor. Du har en förmåga att döda levande ting med blicken, och att förvandla all kärlek till fruktan, herr O, men jag tänker inte medge mig besegrad på något vis eftersom jag vet vilken otrevlig figur du är och det enda sättet att reta upp dig ytterligare är, herr O, även om du inte är medveten om det själv; att stryka dig medhårs och le, le och åter igen le varje gång vi ses i trappen, att ihärdigt hälsa och vara trevlig mot dig.
För jag vet att du kommer att veta vad som egentligen pågår, och det, herr O, det roar mig ofantligt.""