Ångestnatt ahead

Nyss skulle jag kopiera mitt inlägg för att det inte skulle försvinna.
Gissa om det försvann eller inte.
Gissa om jag är arg nu....

Men det kvittar kanske; jag fick ur mig allt det där som jag var tvungen att få ur mig. Även om ni inte får läsa det. Med tanke på att jag har haft över hundra besökare bara idag och jag vet kanske tio-tolv som läser min blogg av de jag känner så ska jag nu spy/skrika/spilla ut mitt känsloliv för en massa okända. Det är visst så det är numera.

Ikväll sa jag upp kontakten med honom igen. och nu när jag pratar med sebbe ser jag mig själv skriva 'Det är inte det att han är en player eller skitstövel eller nått, det är bara det att han inte är intresserad av mig.'
Jag gillar honom. Så mycket har ni med förstått, och jag känner det in i magen.
Fast att försvara hans agerande på det sättet är överflödigt.
Det får han sköta själv.

Jag tänkte säga upp kontakten med honom redan igår. För att jag inte klarar av det emotionellt kräkfärdiga i att han bara ger fan i att svara och i att veta att han inte vill ha mig på samma sätt som jag vill ha honom.
Sen gick jag iväg för att träffa honom ändå, för att se hur det kändes.
Vi var på loppis och kollade sen blommor och pratade och det kändes bra, som om vi kunde hålla det på en normal vänner-nivå.

Och när jag träffar honom känns allt bra.
Det är när jag kommer hem som jag tänker att jag emellanåt känner mig en smula utnyttjad; allt sker likt på hans villkor. Vill han inte höra av sig eller prata på ett tag så gör han inte det. Inte på mina mess i alla fall.
Sen om han vill hitta på ngt så hör han av sig...
Grejen är ju att jag vetat hela tiden att han inte är intresserad av mig på det sättet. Så jag förstår inte varför jag inte gjort det här tidigare, plus att jag inte förstår varför jag inte gett upp och bara varit vän med honom från början.

Att prata allvar med honom går inte. Då rymmer han iväg nånstans och svarar inte på länge. Att försöka möta honom ansikte mot ansikte går inte heller:
och jag är väl naiv som fortsätter tänka och känna att jag faktiskt är, fortfarande, så jävla nyfiken på honom, vad som pågår i hans skalle.
Även om jag vet att det inte finns några söta omvävlande tankar om mig där.

Jag är nog aningens schizofren ändå.

Jag var där imorse och lämnade mina nemitidningar som han skulle låna. Sen hörde jag inte av honom på hela dagen. Såg att han varit online, han hade kunnat svarat typ "orkar inte nu, kanske sen, kram" men inget sånt, inget alls.
Så jag tröttnade när klockan är efter åtta nu ikväll och skriver att eftersom jag ändå funderade på att säga upp kontakten med honom igår så kan jag lika gärna göra det nu. "Jag kommer förbi om en stund och hämtar tillbaka mina tidningar"...


Jag vet inte om han behandlar alla sina andra vänner så här, eller är det bara dem som han inte respekterar som får denna härliga tysta särbehandling kanske?

Jag gick i alla fall dit, och om jag störde honom mitt i eller om han började diska bara för att jag kom, det vet jag inte, men jag satt i köket och funderade på vad jag skulle säga för att förklara mitt beslut. Han diskade, med ryggen mot mig.Jag lekte med hans hund och tänkte börja prata lite.
Men då hämtade han mer disk i sitt rum och hade mina tidningar med sig.
Jag tog det som att vi inte hade så mycket mer att säga än det som jag skrev på msn innan.
Jag ville inte gå därifrån, jag ville verkligen inte gå utan tänkte att jag skulle vända om igen och förklara men jag gick hem trots att hela kroppen sa emot, jag grät och undrade om jag hade gjort rätt.

Sen när jag kom hem igen (tre minuter senare eller nått, det är ju inte så långt) skrev jag på msn att jag kände mig aningens utnyttjad när han hånglat med mig i fyllan trots att han visste att jag är intresserad.
Eftersom han inte säger flaskhals så vet jag ju inte hans sida av det hela. Det är den man vill veta också.

GREJEN ÄR att när jag väl träffat honom känns det bra. Det är när jag sitter här hemma och stänger in mig som jag blir paranoid och tycker att saker borde vara på vissa sätt. När jag satt ute vid vattnet idag var jag helt på det klara med att jag var vän med honom, och att jag klarade att vara det. För att jag har kul varje gång vi ses och pratar. För att jag är stark nog för det.

Så på det sättet känns det som om jag har gjort rätt: Snart kanske vi kan vara vänner igen. Trots att jag är en schizofren dramaqueen som krånglar. Trots att han är en emotionell bajsfjant som inte kan säga ett skit om nått. Snart kanske jag kommer över den där impulsen att vilja grovhångla med honom varje gång jag ser honom. Snart kanske jag kan träffa honom och fortsätta att ha kul med honom utan att det är flört eller sexlöften eller sådär att vi rör vid varandra efter ett tag tillsammans utan att vi ens tänker på det.

...Det är bara det, att tanken på att inte prata med honom igen gör mig illa.
Det är bara det, att det ligger mer under ytan här än jag anar. Och min magkänsla säger mig att det trots allt, trots att det är andra gången jag bryter kontakten med honom, är långt ifrån över.

Det är bara det, att jag ångrar mig så mycket nu.
Och det finns inget sätt att ta tillbaka något på.