Löv

"...om nätterna kommer jag att vakna av hur löven prasslar där i gången. Jag kommer först inte att förstå vad det är som låter utan ligga stel under täcket och vänta och lyssna.
De kommer att tissla och tassla mot asfalten och rassla. Kommer nån gående kommer de att vada i löven, bilarna som passerar när de ska ut på gatan kommer mosa ner dem i asfalten och det kommer lämnas avtryck, perfekta lövavtryck av löven längst ner."
Jag hinner tänka det där när jag går in mot baksidan och knappt kan andas för att vinden är så stark när den rusar genom portalen.

Jag älskar sådana lövavtryck på asfalt och stenplattor. Jag vet inte varför.
Jag samlade alltid löv när jag var liten, mina böcker är fulla av dem, jag tar fortfarande ett löv varje höst och pressar varsamt in dem mellan sidorna i nån av böckerna jag har, och de äldsta löven har börjat ramla isär i eldgula och roströda flagor. Lönnlöven från trädet hemma är borta helt. Trädet sågade de ner för flera år sen. Jag tror de var trötta på löven som föll om hösten, som de var tvungna att kratta ihop.


När jag skaffar hus ska jag plantera träd. Genom trädgården ska jag göra en smal stig där jag ska sätta kors. I varje kors ristar jag in ett årtal och R.I.P.
Varje årtal representerar en del av mig som försvann eller förändrades.
I slutet av stigen ska min minneslund vara. Där ska jag plantera blommor för varje glädje och lycka jag känt.
I alla hörn ska stenänglar vaka.

Ekarna och almarna i parken har flätat sina grenar till ett tak ovanför våra huvuden. När vinden tar tag i dem gungar de samtidigt, som en enhet.
Jag glömmer att folk kan se mig, men jag stannar under dem och stirrar upp mot löven som i skymningen är blåsvarta, och mellan dem mörknande himmel med hotande regnmoln. Jag ser på hur de rör sig, och där, en torsdagskväll mitt i örebro, känner jag mig fullkomligt trygg med att vara en del av universum.