Alla frågetecken

Idag, vännerna, är det riktigt riktigt illa. Grät innan jag ens klivit ur sängen, försöker äta frukost men vill inte ha trots att jag har hungerskramper. Allt smakar konstigt. Jag vill inte tugga, svälja, jag biter ihop käkarna och ser bort mot horisonten.

Såhär skrev jag i sms-et.
'Förlåt, jag skulle givetvis inte ha pressat dig så hårt men jag blev kvar med en massa frågetecken. Jag kommer i alla fall alltid tänka på det hela som en kul period trots avslutet. Hoppas du har det bra. /L'

Det sista smset till honom.
Sen måste det helt enkelt vara över. Inget mer ältande eller undrande.
Jag saknar honom, hans gestalt. Nyfikenheten kommer nog finnas kvar ett tag till. Jag undrar vad som hände.
Men det är först när man erkänner sin saknad och tomhet som man kan acceptera den tillräckligt för att lämna den och gå vidare. Innan var där bara känsla, något outtalat smärtsamt, något svarslöst. Så jag säger till mig själv:
Okej, jag undrar saknar ältar grubblar plågas.
Och det är som det är.
Jag kanske undrar över det här ett tag till, men då får det vara så då. Det är så många frågetecken; var det något jag skrev, något jag sa, något som nån annan sa(är han så lättpåverkad får det vara ändå, sånt tål jag inte.)

Jag kansle försvarar mitt eget döende hopp med larviga kommentarer, men de ebbar ut samtidigt som hoppet, och tystnar till slut.
Hjärtat börjar snart slå normalt igen, magen kanske inte hugger till lika ofta om några dagar.
Snart kanske jag vågar gå ut utan att se mig om ifall han rastar hunden i närheten och jag vill gömma mig.
Det är nackdelen med att bo nära varandra: nu är både han och jag rädda att springa in i varandra och han tar nog omvägar som jag.
Vi handlar på samma affärer, tar promenader på samma områden, är emellanåt på samma fester.
Och vi kan inte vara vänner av nån anledning som jag inte förstår.
Trots att det vore den allra bästa lösningen. Jag är skitbra på att vara vän med de jag strulat med; då har man ju klarat av det redan. Inga överraskningar mer, typ.


Det är vid sådana här tillfällen jag också vill ha en hund; en hund som kan följa med ut på mina timlånga promenader och en hund som man kan klapppa medan man grubblar sönder saker, och en hund vars päls suger upp ens tårar vid behov. Som en tyst kompis, fast för den skull inte utryckslös. Hundar vet.
Jag saknar mina vovvar genom tiderna.Speciellt C. Men även Mette, och Daisy och Kim.
Snart är det Frejas tur att bli saknad, gammal och stel börjar hon bli.

Hundar borde leva lika länge som människor, så slapp man sakna dem så in i helvete när de blir för gamla och vill vara döda.