Funderal Blues

Stop all the clocks, cut off the telephone,
Prevent the dog from barking with a juicy bone,
Silence the pianos and with muffled drum
Bring out the coffin, let the mourners come.

Let aeroplanes circle moaning overhead
Scribbling on the sky the message He is Dead.
Put crepe bows round the white necks of the public doves,
Let the traffic policemen wear black cotton gloves.

He was my North, my South, my East and West,
My working week and my Sunday rest,
My noon, my midnight, my talk, my song;
I thought that love would last forever: I was wrong.

The stars are not wanted now; put out every one,
Pack up the moon and dismantle the sun,
Pour away the ocean and sweep up the woods;
For nothing now can ever come to any good.

W H Auden (1936).


En av mina absoluta favoritdikter. Sen att det är John Hannah som läser den i Fyra Bröllop och en begravning där jag hörde den en andra gång (och kunde få tag i den genom filmen eftersom han säger vem som skrivit den) gör den inte sämre.
Att vara saknad så när man dör: då har man gjort ett intryck. Spåren man lämnar efter sig då är eviga.
Så vackert. Man får lust att gråta.

Jag ska leta fler dikter, till er allmänbildning, haha. Eller för att jag bara vill läsa dem för min egen skull.
Jag vet precis vilken dikt jag ska leta fram nu; vänta lite bara.