på vägen hem funderar jag på varför människor faller in i samma takt på en gång när de applåderar. Är det för att känna samhörighet, eller har vi mot alla odds rytmen i blodet?
Den röda volvon står på samma gatsnutt som tidigare men nu utan badanka undertill och när jag drar halsduken två varv till om halsen har jag den där låten på huvudet igen, den jag alltid nynnar på när jag jobbar. Vi vågade inte gå fram till sångaren idag även om vi hälsar på honom ideligen. Plötsligt blev det pinsamt, som om vi var en av fjortisarna som skockas kring stjärnor för att yla lite inbillad kärlek, men nästa gång ska jag, nästa gång ska jag göra verbala tummen upp och försöka att inte fnissa åt att han ser så feminin ut när han är sminkad för scenljuset. Äppelskrutten slänger jag in över staketet på kyrkogården och det är någonstans där jag inser att arbetsdagen är slut och så även jag