koncentrera er nu

Ibland känns det som om jag har ett blygt litet barn i mig, ett barn som frågar om hon får säga något snart eller måste man räcka upp handen? Ett barn som frågar hur allting ska gå innan hon skrämt gömmer sig bakom någon, eller under ett bord och väntar tills det är tryggt att komma fram igen.

Ibland känns det som om jag måste räcka upp handen för att få komma till tals. Är det min tur att tala nu? Säga vad jag tycker?

Världen skapar i denna stund en koncentrationsläger vars like vi aldrig tidigare har skådat. Det är byggt på samma hat och rädsla som tidigare, men nu kommer ingen lämnas oberörd. Angiverisystemet kommer snart det med, sen väljs de ut, de farligaste, och alla måste se sig över axeln en extra gång - för allt som skapas av hat är hat, och allt som skapas ur rädsla är en ännu större rädsla. Faran har inget namn men bär allas. De delar upp oss i läger, allt är ett angrepp och personlighet är ett brott. Alla är farliga, alla är interner och året känns återigen som 1984 eller är det 1938.


jag trodde i min barnsliga enfald att mänskligheten skulle ta ett steg framåt, inte fem steg bakåt
'
'
'
'
'