Jag ville leverera er en dikt jag gillar. För eftertankens skull, den som krävs ibland när man stannar upp och inte vet var man ska gå.
Först tänkte jag på "Och dagen kom när det var farligare att förbli i knop än slå ut i blom" men den kanske inte någon förstår vikten av?

Eller kanske Salig längtan av Goethe?

Säg det endast till de visa,
att det ej blir dårars gamman:
det som lever vill jag prisa,
då det trår till död i flamman.

Sänkt i kärleksnätters dyning,
som allt ursprungs ursprung hyser,
anar du en sällsam gryning,
då den stilla lågan lyser.

Mörkret kan ej hålla kvar dig,
och den heta nattens mening
är blott nytt begär, som drar dig
mot en högre, ny förening.

Fången, tvingad och berusad
flyger du, mot ljuset vänd,
fjäril, tills du eldomsusad
äntligt är förtärd och bränd.

Och till dess du detta nått,
detta: dö och bliv,
vankar du som främling blott
i ett skymningsliv.

(Tolkning av Karin Boye, f ö)

Ja, det är en dag för poesi. För sol och utefikande. Det är en dag för tankars liv. Uppvaknande, utredning, klovässande