vara välkommen

Mitt i allt inser jag att jag packar. Igen. Gjorde jag inte det nyss? Svarta sopsäckelukten är så välbekant, nu har jag snart flyttat tre gånger på två år igen. Det är lite kul, men samtidigt det överjävligaste man kan göra: flyttpacka. flyttstäda. rensa o s v.

Jag funderar på att sätta lås på alla kartonger och påsar som ska stå hos syrran.
Välbekant som jag är med hennes stil" Men du använde det ju inte, så jag tog det!"
Det kvittar nog hur mkt jag skulle poängtera nu att jag inte ÖVERGETT mina prylar som ska stå hos henne utan att jag inte tar med alla saker på grund av PLATSBRIST och en del tar jag med på en gång och annat lämnar jag hos henne tills jag kan hämta dem.
Jag blir galen på sånt där, den mentaliteten: "Men den låg ju bara där så jag tog den".


Jag önskar att Hermoine Granger var här och kunde hjälpa mig med nån snygg intrångsförtrollning och kanske någon snygg böld på de som försöker ge sig på mina grejer.
Det är bäst jag kollar så att det står namn på alla mina böcker med.

Jag har haft en bild av det där förrut: Att man ska ha ett slags magasin som ingen rör, så att man kan vara i ständig rörelse men ändå ha sina saker lättillgängliga. Ett hus skulle ju funka det med.
Som en gård där man har en egen flygel, där man kan komma och gå som man vill. Jag skulle gilla det. Veta att jag är fri att göra vad jag vill, och fri att alltid kunna återvända hem till sin favoritmugg och kunna sjunka ner i slitna fåtöljen och dra en bok ur hyllan och det enda som bekymrar en då är att man kanske borde damma lite.
Den tanken ligger i en grundkänsla av en ofantligt stor förmögenhet och grundtrygghet: Man är ute och gör det som nu känns bäst för en att göra, men man kan alltid återvända hem till grunden när man vill.
Jag vet att jag fått den ifrån det gigantiska huset som Maharet har i "De fördömdas drottning", dit Jesse kommer för att övernatta innan hon ska till Lestats spelning.

Men det låter ju så bra det där: Att alltid vara välkommen hem.