Räkna rutor

Där är det där ordet igen. Hur man vill leva. Hur man vill tänka och vara.
Fri. Obehindrad.
Kanske även "i kärlek".

Någon sa att de skulle vilja kunna flyga.
"Vill du kunna landa då?" sa jag och det sågs på mig med rynkade ögonbryn igen, som om jag var den som var konstig, och inte dem.

flyg, nyckelpiga, flyg

Jag minns hur jag räknade rutorna i taket innan jag skulle sova. I mitt första egna rum var det 27 stycken. I nästa rum, det jag bodde i och som jag alltid kommer räkna som mitt även när huset inte längre tillhör familjen, var det 56 brädor, eller 48, beroende på hur man räknade. Ljudet av tåget på avstånd, och hundarna som rörde sig på våningen under, ibland skällde de åt något ljud ute på gatan men låg jag vaken tillräckligt länge tystnade även gatorna utanför och jag kunde ostört fundera på vad som än upptog mina tankar. Kärlek kanske. Frihet. Hur jag ville att mitt liv skulle se ut tre sju femton år framåt. Ibland steg jag upp och skrev vid skrivbordet intill fönstret, samma skrivbord som jag alltid satt vid när jag kände utandningen från någon osynlig i min nacke, det svaga killade pusten, som om någon läste över min axel. Efter bara några få nätter av killande pust slutade jag vända mig om. Det var ändå ingen där. Istället pratade jag med den osynlige, kommenterade saker högt saker jag läste eller skrev.

På andra sidan gatan blänkte husfönster. Han som bodde där dog sen, levern pajade, för mycket sprit. Han rökte som en borstbindare och hängde ibland ut genom fönstret och brölade. Men om nätterna blänkte fönstrena mot mig, gatlyktan speglades hos oss båda och jag kunde känna en märklig trygghet som vissa nätter växte sig till en stor saknad, och en outtalad sorg.